Alma, Elin och Elin är tre av mina vänner, de jag träffar absolut mest. Jag älskar de här människorna för att de är så smarta, förstående och förbannat bäst på alla sätt. Med dem kan jag liksom både skratta, dansa mig genomsvettig och gråta eller bara sitta och prata om viktiga saker såsom orättvisor i form av rasism, kvinnohat och klass i flera timmar. Otroligt tacksam för att de finns i mitt liv. 
Andreas kom och skakade om min värld i november och några veckor senare flyttade vi ihop som om det vore världens mest självklara grej. Han är det bästa som hänt med sina kaffepussar, sitt vackra leende och en förmåga att få mig att skratta hur ledsen eller arg jag än är. Vi har så många fina planer ihop jag och han, och det känns som att vi har känt varandra en hel livstid redan. Att vakna jämte honom varje morgon och få pussar i pannan är det underbaraste jag vet. 
Ungefär lika lång tid som det tog från att vi träffades till att jag flyttade in tog det från att jag flyttade in till att vi bestämde att det minsann får plats en till liten individ i vår inte alls så stora etta. I Mjölby av alla ställen hittade vi den här lilla svartvita figuren som från början hade ett igenkladdat öga, hette Hjalmar och luktade häst, men som efter lite ögondroppar och massa kärlek kommit att bli en välmående liten Elsa med den sötaste hakan man kan tänka sig. När vi åker någonstans sitter hon i fönstret och tittar efter oss, och när vi kommer hem kommer hon alltid och möter i dörren. Det gulligaste är när Andreas kramat henne hejdå för att gå och jobba och hon kommer in till mig och lägger sig tätt intill i sängen doftandes honom.

 

Det här får räcka som inledningsinlägg. Nu vet ni kanske lite mer eller så visste ni redan allt. Hursomhelst så är jag väl tillbaka här på något vis och det är ju kul.